Jag lever
Aldrig hade jag för ett år sedan kunnat tro jag den 17 septmeber fortfarande skulle befinna mig hos min familj här i USA och att jag dessutom skulle ha 8 månader kvar av min tid som au pair. Jag har upplevt och gjort så otroligt mycket saker under mitt första år här. Träffat så många underbara människor och vuxit så mycket som person.
I alla fall, jag har ju inte skrivit här på ett tag och massor massor med saker har ju hänt. Ett år i USA som sagt (vilket också betyder ett år med min sköna böna), hängt vid Clearlake, röstat i mitt första val någonsin (vill inte ens gå in på mina tankar om valet. Kan ju säga att jag är glad att jag inte befinner mig i Sverige just nu, vad händer liksom?), Elvira och Cornelia har bokat sina biljetter hit!!!!! så glad att jag spricker, Jessica har varit här från New York och hälsat på och såklart massor av andra saker också.
Upptäckt några nya utsiktsställen. San Francisco är så fint.
En morgon påväg till Charlottes camp så händer det värsta som skulle kunna hända ungefär. Bilen bara dog efter motorvägen. I all panik lyckas jag på något sätt byta filer och ta mig av vägen med en halvt död bil. Polisen kom efter typ 1 sekund och hjälpte mig att ringa bärningsbil och allt annat som tur var. Ted och Louise var båda out of town och jobbade så jag fick helt eneklt klara mig på egen hand. Att sitta 2 timmar i en kokhet bil klockan 8.30 på morgonen med två uttråkade och hungriga barn vill jag aldrig mer behöva uppleva i mitt liv. Brutalt. Som tur var så fick de leka lite i polisbilen och vi lyckades underhålla dem rätt okej. Eftersom att min bil skulle bli towed hem så fick vi lov att åka med polisen hehe. Jag var nog minst lika glad som barnen, as coolt. Så nu kan jag checka av att ha åkt i en polisbil också. Han startade till och med blåljuset för Ians skull. Ber till gudarna att detta aldrig kommer hända igen.
Sista två veckorna av Charlottes sommarlov så hade hon inte något camp vilket betyder jobb för Emelie hela dagarna. Vi åkte på zoo, aquarium, museer, stränder, parker. Allt man bara kan tänka sig.
Denna gång så var det tävling mellan alla olika länder uppe i Clearlake. Sverige briljerade och vann självfallet. Aldrig hade jag trott att sjunga sommartider i en Sverige tröja skulle kännas så underbart.
Tacokväll med min tösabit.
Min lilla apa har ju blivit så stor börjat preschool och allt. Att lämna honom där var nog mer jobbigt för mig än för både honom och föräldarna. Jag har ju spenderat 5 hela dagar i veckan med honom. Att lämna honom gråtandes och skrikandes där gjorde väldigt ont i hjärtat. Jag ville ju inte lämna honom där ens haha. Men nu när han varit där ett tag så går det mycket bättre. Bara lite gråt just när jag går men efter det så är han fine. Alltid lika kul att hämta upp honom, han blir alltid lika glad varej gång jag kommer in genom dörren. Om jag tycker detta var jobbigt, tänk då när jag ska åka hem.. Just det! Han har ju även slutat med blöja också. Detta klarade jag av helt själv, lite stolt faktiskt.
Röstade på svenska konsulatet inne i city och vi hade även valvaka, vilket var typ 3 på eftermiddagen här haha. Men alltså ja, vad händer där hemma. SD är Sveriges tredje största parti? Vill inte ens åka hem till detta. Skamligt. Dock så såg jag denna bild, kändes lite lite bättre i allt detta.
Mina svenskar och min tysk!
Och så fick jag in lite mer än en månad av mitt liv i ett inlägg. Förlåt för att det blev flera meter långt men har ju så mycket att berätta. Jag ska nu verkligen skärpa mig och uppdatera mer ofta så det slipper bli sånna här inlägg. Nu säger jag puss och god natt!
Ps. Jag saknar er alla där hemma. VARJE DAG.
